mittlivsombecka

Jag svär att mitt liv håller på att bli ett total katastrofalt helvete, vet absolut inte vad jag ska göra fan... :/

Ja ni som känner mig vet ju vad jag har gått igenom, och för er som inte vet kan jag berätta att hela mitt jävla liv har varit en ren mardröm, med alkoholmissbruk, tablettmissburk, misshandel, dödsfall,fosterhem, svek,otrohet, och massa annat...

Vissa säger till mej att du vet inte hur det känns att ha föräldrar som har nån form att missbruk (alkohol eller tablett), att bli misshandlad, att ens föräldrar dör, att bli sviken eller att nån är otrogen mot dej, men du,jag kan säga att min mamma och pappa drack mycket och då säger jag väldigt MYCKET när jag var liten och dom misshandla varandra och allt möjligt och jag fick nåra slag då och då och sen när dom splittrades när jag var tre eller fyra så sluta mamma att dricka och va nykter från 1994/1995 tills hennes nya man kom in i bilden 2002, då  börja dom dricka igen och allt blev ett jävla helvete, samma visa igen, misshandel och bråka, han misshandla min mamma, och oss barn, jag var väl en av dom som fick ta emot mest stryck eftersom jag var den som var äldst..

Det hela sluta med att min styvpappa tog stryptag på mej och jag tog mina saker o stack till min då varande pojkvän och hans familj hjälpte mig att  polisanmäla alla i min familj för deras sätt, och jag fick veta att det var inte första gången som nån polisanmälde min familj för just missbruket och misshandeln,  utan det var oxå vänner till oss och släktingar...

Till slut kom polisen hem till min pojkvän och hans familj 4 dagar efter anmälan och tog mig och min syster med till en foster familj som vi både hos i 7 månader och sen flyttade jag till min foster familj och elisabeth till hennes foster familj.. jag bodde hos min foster familj i 11 månader o 12 dagar. visst jag har kommit hem till min familj igen asså min riktiga familj men det är absolut inte bättre som dom har sagt...

Och jo jag ahr varit med om dödsfall i min familj oxå, och jag vet hur ni känner er när ni säger att det känns som om livet har stannat och är över.. min pappa dog 2003, när jag bara var 12 år gammal och det tog mej 3 år innan jag slutade gråta varje natt, visst det är fortfarande svårt att acceptera att han är borta fast det är snart 7 år sen han dog, och min morfar dog 2009 och har  fortfarande inte kommit över det och det är snart 4 månader sen han försvann, och visst jag har mina katter som tröstar mej när jag är lessen, men det hjälper inte varje gång, saknar dom otroligt mycket, och jag har förlorat vissa av mina bästa vänner oxå, och visst det är jobbigt och ibland vill jag bara försvinna här ifrån och leva där uppe i de blå bland molnen med min pappa,morfar och mina vänner, men jag kämpar på vareviga dag bara för att jag vet inerst innen att det är vad dom hade velat.

Jag har blivit sviken många gånger, både av min familj och mina vänner och av kärleken.
Vissa av mina vänner lämna mej bara för att mina problem blev för stora för att dom skulle inse att jag behövde hjälp men vissa har stannat kvar och hjälpt mej genom dessa svåra år och det tackar jag dom för...

Visst jag har haft några pojkvänner och visst min familj har inte tyckt om vissa av dom, och vissa av dom undrar jag varför jag var tillsammans med dom, eftersom dom betedde sej som svin och var elaka mot mej och höll på med andra tjejer samtidigt som dom var tillsammans med mej, och vissa av dom var otrogna så jag vet visst hur det är att bli sviken och lämnad och hur sårande det är att få veta att ens kille har varit otrogen..

jaja nu vet ni lite om det o mitt liv.. kanske inte så som ni hade trott men det är iaf min sanning och mitt liv som jag fått stå ut med i mina snart 19 år :(